Till er män som har barn eller är tillsammans med en kvinna som gör allt för att hindra sitt ex från att träffa deras gemensamma barn.

Hur tänker ni?
Sväljer ni hennes berättelse med hull och hår?
Står ni bakom henne, för att det är så man ska göra?
Tänker ni tanken att det kanske, inte är riktigt så som hon säger?
Eller skiter ni bara i det, för att ni inte är drabbad?

Tänker ni någonsin tanken på vad som händer om/när det tar slut mellan er?

Hur kommer hon att behandla er?
Kommer ni få träffa ert/era gemensamma barn?
Hur mycket skit kommer hon att prata med sin nya kille om er?

En människa är oftast en vanemänniska.
Det man gör mot ett ex, gör man troligtvis mot nästa ex.

Fundera på hur många ex hon fortfarande har en bra relation med.
Har hon barn med flera?
Är det samma problem med alla pappor?

Tänk er tanken att hon får hindra er från att träffa ert/era barn, enbart baserat på att hon är mamma.
Det spelar ingen roll att du tagit lika stor del i uppfostran mm.
Du är pappa och inte lika viktig!

Detta får pågå obehindrat i Sverige, med politikers, socialförvaltningars, domstolarnas goda minne.

Samma frågeställning gäller självklart för det motsatta könet.
Nu skrev jag utifrån det manliga könet, eftersom jag anser att de diskrimineras mest i vårdnadsfrågor.

Tänk er också för om ni flyttar till hennes hemstad med barnen, och att ni sedan separerar.

Glöm tanken på att kunna flytta tillbaks med barnen till er hemstad igen.
Barnen blir kvar hos henne!
De har ju rotat sig där!
Det är bara att vackert bo kvar, eller att bara träffa barnen varannan helg.
Kanske inte ens det om det är väldigt långt mellan era hemorter.

Hoppas att hennes hemort inte är Kungsbacka, Stenungsund mfl.
Där får ni ingen hjälp från socialförvaltningen om ni bara är en pappa.