Nu blir jag riktigt trött på det feministiska skitsnacket!

Att pappor aldrig engagerar sig i barnen före en separation.
Att pappor alltid prioriterar sin karriär.
Att pappor alltid har bäst ekonomi efter en separation.
Att pappor alltid flyttar ihop med en ny kvinna direkt.
Att pappor inte vet vad barnen behöver.
Att pappor inte investera i familjen.
Att papporna inte går på föräldrarmöten.
Att papporna inte städar, lagar mat mm.
Att papporna inte är hemma med sjuka barn.
Att killar inte engageras sig i en ny sambos barn på samma sätt som en kvinna skulle göra.
Att barnbidraget fördelas jämt mellan föräldrarna vid växelvisboende.
Att pappor inte anpassar sig till barnens behov.

Jag kan fortsätta hur länge som helst och skriva de konstiga påståenden som feminsister slänger ur sig.

Läste Unni Drougges artikel om att mammor alltid är de stora förlorarna vid en separation.

Vilket jag ser som ett feministiskt försök att väga upp de artiklar som skrivs just nu om att pappor inte har speciellt stora chanser i vårdnadstvister och vid kontakter med Familjerätten mm.
Jag visste att det skulle komma något sånt här, och det kommer säkert mer.
Det här är bara början...

Unni kom med några förslag på åtgärder:

1. Obligatorisk tudelad föräldraledighet.
Kan hålla med om
2. Sextimmarsdag för småbarnsföräldrar, både mammor och pappor, med bibehållen lön.
Kan hålla med, men hur ska det finansieras? Hur många företag har råd med det?
3. En ”fallskärm” vid separationer som går ut på att den av föräldrarna med störst
ekonomiska tillgångar delar med sig av dessa till den andre tills barnen är myndiga.
Håller inte med. Jag anser att alla ska ta ansvar för sin egen ekonomiska situation.
Vill inte mamman/pappan jobba, så hon/han ta det ansvaret själv.
Jag skulle inte vilja jobba heltid och dela med mig av min lön till en person som inte vill jobba.
Alla gör sitt yrkesval själv, och väljer du att inte studera, så kanske det inte finns några högavlönade jobb till dig.
Har man barnen växelvis kan man jobba mycket den veckan man inte har barnen, och mindre den andra veckan.
Vet ett flertal pappor/mammor som arbetar
så efter en separation. De tar ansvar för sin egen ekonomiska situation.
Självklart anser jag att man ska dela på kostnaderna för barnen.
4. Kraftiga löneförhöjningar inom kvinnodominerande yrken.
Håller med

5. Den kanske viktigaste utmaningen ändå – och den svåraste – är att försöka avmagnetisera könsrollerna och metodiskt banka in i de unga att ett ojämställt äktenskap ofta leder till en orättvis och bitter skilsmässa.
Om inte detta hjälper kan det kanske vara dags att bänka sig i terapisoffan.

Hur gör vi det om barnen som växer upp idag får det inbankat under hela uppväxten att pappor inte är viktiga för barnen?

Par som inte kan lösa sina konflikter ska av soc bokas in på ett antal besök hos familjerådgivningen, innan de sätter sig hos Familjerätten.
På så sätt kanske vi kan stoppa pajkastningen och att båda föräldrarna känner att de står på samma grund när de kommer till Familjerätten.


http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/politik/article6119429.ab

Äntligen händer det saker!


Läste medborgarperspektivs inlägg om artikeln i Östgöta Correspondentens helgbilaga PAUS.

Helt underbart att det börjar sprida sig att pappor tvingas bort från sina barn av mammor och sociala myndigheter.
Helt normala pappor som vill vara involverade i sina barns liv även efter en separation.

Jag blir glad när någon vågar skriva om detta tabubelagda ämne.
Jag tycker att det är helt suveränt, och hoppas att folk börjar förstå att det är något som kan hända alla män efter en separation.
Att de kanske slutar tänka: Det händer inte mig!

http://www.corren.se/img/2009/11/10/5029923.pdf
http://www.corren.se/asikter/ledare/?articleId=5032561

Nu kommer det antagligen en motattack från de feministiska organisationerna snart.

Undrar vad de ska dra till med nu för att lura i vanligt folk att alla män är farliga, pedofiler, satanister mm??
Något kommer, det kan vi vara lugna över.

Nu sitter de och gnuggar sina såkallade geniknölar för att komma på något som får oss att förfäras över dessa hemska män.
Dessa män som måste hållas borta från sina barn med alla medel.
Otillåtna som tillåtna, men mest otillåtna enligt min mening.

Inte utan mina söner, heter Ingrid Carlqvists nya bok.

Boken handlar om George Pesors kamp om sina barn efter separationen från deras mamma.
Även om hur de hade det innan och vad som föranledde separationen.

Kampen om att återfinna barnen när de inte var med på planet tillbaks hem till Australien, efter en månads vistelse hos sin mamma.

Hon helt enkelt kidnappade sönerna, lät dem inte åka hem, inte ha någon kontakt med sin pappa, vänner, skola mm på flera månaders tid.
George gjorde många resor fram och tillbaks mellan Sverige och Australien i sin kamp för att hitta sina söner.

Han fick inte speciellt mycket hjälp av myndigheterna här i Sverige.
Polisen ansåg tydligen att det var jobbigt att åka ner och knacka på hos morföräldrarna, för att se om barnen var där.

Jag har läst den och tycker att så många som möjligt ska göra det.

För att den är bra och välskriven förstås, men också för att förstå att det finns kvinnojourer mm som hjälper mammor att gömma barnen från papporna.

Samtidigt kanske den ger lite tröst till de pappor som fortfarande kämpar för att träffa sina barn. Att en pappa kan få enskild vårdnad här i Sverige, men med risk för kidnappning av barnen förstås.

Att kanske som utomstående förstå hur det är att vara barn i en sådan situation, då man blir tvingad att avstå från kontakter med den andra föräldern, skola, kompisar mm.

Att inte få springa fritt ute och leka, utan hålla sig gömd på olika ställen och inte få vara barn.



Läs den : )

Vindarna kanske vänder.
Väldigt sakta men ändå.

I dagarna har jag fått ett glatt besked från en bekant.

En pappa fick enskild vårdnad.

Båda föräldrarna ansågs som lämpliga, men mamman ansågs inte vilja samarbeta på samma sätt som pappan.
Pappan visade på alla sätt att han ville att samarbetet skulle fungera.
Han visade också att han var den förälder som kunde gynna en god kontakt mellan barnet och mamman om han fick enskild vårdnad.

Mamman var tydlig i att hon ansåg att barnet inte skulle ha kontakt med pappan utöver umgängestiden om hon fick enskild vårdnad.

Jag är överlycklig för den pappan och hans barn.
Nu får båda föräldrarna chans att bygga upp en bra kontakt med barnet.

Vilket i slutändan gör att barnet växer upp till en lugn och trygg vuxen med normala värderingar.

Nu hoppas jag bara att Rania och Joakim får samma chans att bygga upp en bra relation till varandra innan det är försent.
Detta gäller självklart även alla andra föräldrar och barn som hindras att träffas.

Barn behöver båda sina föräldrar!

Använd inte parollen för "Barnets bästa" om ni inte menar det.

Folkbokföring av barn

Har nyligen fått veta att du som förälder inte kan överklaga ett beslut angående ändrad folkbokföringadress, på ditt barn om inte den andra vårdnadshavaren också skriver under överklagan.
Hur går det ihop?

Låt oss säga att en vårdnadshavare skickar in en ändring angående folkbokföring utan den andra vårdnadshavarens underskrift.

Skatteverket skickar ut ett brev till den vårdnadshavaren med frågan om han/hon går med på att skriva barnen på den nya adressen.

Kryssar han/hon i nej, så borde anmälan om folkbokföringen avslutas där om man ska följa folkbokföringslagen.

Skatteverket påbörjar trots ett nej från den andra vårdnadshavaren en utredning.

Kommer skatteverket sedan fram till att barnen ska folkbokföras hos den vårdnadshavaren som ansökte om ändrad adress, så kanske den andra vårdnadshavaren vill överklaga beslutet.

Han/hon får information om hur han ska göra mm.

Det är nu det som gör mig riktigt förbannad kommer.
För att få överklaga beslutet, måste båda vårdnadshavarna skriva under överklagan.

Länsrätten tar inte upp överklagan överhuvudtaget, om inte båda skriver under...
Vem tror att en mamma/pappa som skickat in en ansökan om ändring om folkbokföring och fått barnen skrivna hos sig, skulle skriva under den?

Varför tar då skatteverket upp en anmälan om folkbokföring utan båda vårdnadshavarnas underskrift?
När de kräver bådas underskrift på en överklagan i samma ärende?

Jag blev hänvisad till folkbokföringslagen och paragraf 30 av Länsrätten i Stockholm. Folkbokföringslag (1991:481) 30 §
För barn under 18 år skall anmälan enligt 25, 26 eller 27 § göras av barnets vårdnadshavare. Barn som har fyllt 16 år har dock rätt att själv göra sådan anmälan.

Jag tolkar det som att skatteverket gör fel när de tar upp en anmälan och påbörjar en utredning om folkbokföring när det endast finns den ena vårdnadshavarens underskrift.

Det står ingenstans i folkbokföringslagen att du måste ha båda föräldrarnas underskrift på en överklagan angående beslut som skatteverket tagit.
Alltså ser jag det också som ett felaktigt beslut att inte ta upp överklagan om ändrad folkbokföring av barn.

Att överklaga ett beslut som kan anses felaktigt måste väl vara alla människors enskilda rätt.

Skulle någon människa i det här landet gå med på att tvingas fråga en förövare om ett godkännande innan överklagan skickas in?

Du blir misshandlad och förövaren går fri.
Du kan inte överklaga om inte han/hon skriver under och godkänner överklagan.

Skulle ni gå med på det?
Inte jag i alla fall!

Nu ska de tillsätta en utredning angående lagen.
Tyvärr tar det oftast lång tid för sådana utredningar.

Vi får skicka in klagomål på lagen så kanske det går fortare : )

Är det tillåtet att hota någon till tystad på nätet?

Vad jag vet så är hot ett brott och kan ge fängelse...

Läste på Monica Antonssons blogg att Ingrid Carlqvist blivit hotat pga av det hon skrivit på sin blogg.
Hutlöst! Vidrigt!
Hur kan dessa människor få gå lösa???

Är det så skrämmande att en kvinna skriver att jämställdheten är åt helvete??
En kvinna som skriver om orättvisorna som männen får stå ut med, är tydligen en person som måste bort.

Jag beundrar Ingrid och Monica mfl för deras engagemang mot orättvisor.
De jag inte beundrar är de sk "överlevarna" som anser att de har rätt att hota, snacka skit om Ingrid mfl.

Jag förstår Ingrid att hon backar ett steg tillbaks för tillfället, men hoppas hon kommer igen.

Hennes inlägg är alltid intressanta att läsa och jag kommer att sakna dem.

Läs om Ricky och Rebecca på daddys och Rospiggens blogg.

Jag blir helt rabiat av att läsa hur barn behandlas av myndigheterna här i jämlika Sverige.

Hur kan det få fortgå????

Har de personer som bestämt att Ricky ska in på behandlinghem något eget vinstintresse av att stänga in en 11 årig kille på det här sättet???

Kanske får de en liten slant av de vinster som görs, eftersom de vägrar släppa Ricky trots att han helt uppenbarligen är en normal kille som längtar efter sin pappa och lilla syster.

FY FAN!!
Brukar inte svära i skrift, men jag blir så förbannad!!!

Vad kan man göra för att få igång någon typ av aktion för att hjälpa Ricky och Rebecca??
Någon som vet?

Något måste göras innan det är för sent...