Nu blir jag riktigt trött på det feministiska skitsnacket!

Att pappor aldrig engagerar sig i barnen före en separation.
Att pappor alltid prioriterar sin karriär.
Att pappor alltid har bäst ekonomi efter en separation.
Att pappor alltid flyttar ihop med en ny kvinna direkt.
Att pappor inte vet vad barnen behöver.
Att pappor inte investera i familjen.
Att papporna inte går på föräldrarmöten.
Att papporna inte städar, lagar mat mm.
Att papporna inte är hemma med sjuka barn.
Att killar inte engageras sig i en ny sambos barn på samma sätt som en kvinna skulle göra.
Att barnbidraget fördelas jämt mellan föräldrarna vid växelvisboende.
Att pappor inte anpassar sig till barnens behov.

Jag kan fortsätta hur länge som helst och skriva de konstiga påståenden som feminsister slänger ur sig.

Läste Unni Drougges artikel om att mammor alltid är de stora förlorarna vid en separation.

Vilket jag ser som ett feministiskt försök att väga upp de artiklar som skrivs just nu om att pappor inte har speciellt stora chanser i vårdnadstvister och vid kontakter med Familjerätten mm.
Jag visste att det skulle komma något sånt här, och det kommer säkert mer.
Det här är bara början...

Unni kom med några förslag på åtgärder:

1. Obligatorisk tudelad föräldraledighet.
Kan hålla med om
2. Sextimmarsdag för småbarnsföräldrar, både mammor och pappor, med bibehållen lön.
Kan hålla med, men hur ska det finansieras? Hur många företag har råd med det?
3. En ”fallskärm” vid separationer som går ut på att den av föräldrarna med störst
ekonomiska tillgångar delar med sig av dessa till den andre tills barnen är myndiga.
Håller inte med. Jag anser att alla ska ta ansvar för sin egen ekonomiska situation.
Vill inte mamman/pappan jobba, så hon/han ta det ansvaret själv.
Jag skulle inte vilja jobba heltid och dela med mig av min lön till en person som inte vill jobba.
Alla gör sitt yrkesval själv, och väljer du att inte studera, så kanske det inte finns några högavlönade jobb till dig.
Har man barnen växelvis kan man jobba mycket den veckan man inte har barnen, och mindre den andra veckan.
Vet ett flertal pappor/mammor som arbetar
så efter en separation. De tar ansvar för sin egen ekonomiska situation.
Självklart anser jag att man ska dela på kostnaderna för barnen.
4. Kraftiga löneförhöjningar inom kvinnodominerande yrken.
Håller med

5. Den kanske viktigaste utmaningen ändå – och den svåraste – är att försöka avmagnetisera könsrollerna och metodiskt banka in i de unga att ett ojämställt äktenskap ofta leder till en orättvis och bitter skilsmässa.
Om inte detta hjälper kan det kanske vara dags att bänka sig i terapisoffan.

Hur gör vi det om barnen som växer upp idag får det inbankat under hela uppväxten att pappor inte är viktiga för barnen?

Par som inte kan lösa sina konflikter ska av soc bokas in på ett antal besök hos familjerådgivningen, innan de sätter sig hos Familjerätten.
På så sätt kanske vi kan stoppa pajkastningen och att båda föräldrarna känner att de står på samma grund när de kommer till Familjerätten.


http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/politik/article6119429.ab