En till mamma som misshandlat sina barn i flera års tid!

Läste om mamman som slagit sina barn i flera års tid, och hon är inte den första som gjort det.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6141003.ab

Att det fått fortgå utan utredningar när barnen kommer till skolan med blåmärken och konstiga förklaringar, anser jag enbart beror på att hon är mamma.
Hade pappan haft barnen och de kom med blåmärken hade utredningarna avlöst varandra.
Han hade inte fått träffa barnen utan kontaktperson.

Vilket är bra i sig, men det är inte bra när mammor inte ifrågasätts på samma sätt.
Utan de kan fortsätta sin misshandel av barnen år ut och år in utan att någon reagerar.
Varför ses inte barnen som lika viktiga när en mamma riskerar påföljder?
Det verkar som barnen offras för att mammorna inte ska må dåligt.

När ska ni förstå att bara för att man kan föda barn inte betyder att man automatiskt är en bra mamma???

Trots att det skrivs mer och mer om mammor som misshandlar fortsätter de militanta feministerna att gå på i sin iver att få män att framstå som potentiella pedofiler och våldsmän.
De går ut med ensidiga utredningar som visar att pappor är farliga för sina barn mm.
Att kvinnor/mammor alltid är offren och de stora förlorarna.
Allt för att få fortsätta med sin påbörjade väg till att få pappor/män att ses som en sämre medborgare.

När ska det gå in att det inte spelar någon roll om du är man eller kvinna.
Att det inte bara är män som slår och beter sig som svin.

Att det inte har med ditt kön att göra, utan hur du är som person, vilka sociala normer du vuxit upp med, om du har någon störning, alkoholproblem mm.
Det finns många orsaker till att man slår, våldtar, dödar mm, men det har inget med ett kön att göra.

Alla är vi olika personligheter och baserat på hur vi beter oss ska vi bedömas, inte utifrån vårt kön.

Nu blir jag riktigt trött på det feministiska skitsnacket!

Att pappor aldrig engagerar sig i barnen före en separation.
Att pappor alltid prioriterar sin karriär.
Att pappor alltid har bäst ekonomi efter en separation.
Att pappor alltid flyttar ihop med en ny kvinna direkt.
Att pappor inte vet vad barnen behöver.
Att pappor inte investera i familjen.
Att papporna inte går på föräldrarmöten.
Att papporna inte städar, lagar mat mm.
Att papporna inte är hemma med sjuka barn.
Att killar inte engageras sig i en ny sambos barn på samma sätt som en kvinna skulle göra.
Att barnbidraget fördelas jämt mellan föräldrarna vid växelvisboende.
Att pappor inte anpassar sig till barnens behov.

Jag kan fortsätta hur länge som helst och skriva de konstiga påståenden som feminsister slänger ur sig.

Läste Unni Drougges artikel om att mammor alltid är de stora förlorarna vid en separation.

Vilket jag ser som ett feministiskt försök att väga upp de artiklar som skrivs just nu om att pappor inte har speciellt stora chanser i vårdnadstvister och vid kontakter med Familjerätten mm.
Jag visste att det skulle komma något sånt här, och det kommer säkert mer.
Det här är bara början...

Unni kom med några förslag på åtgärder:

1. Obligatorisk tudelad föräldraledighet.
Kan hålla med om
2. Sextimmarsdag för småbarnsföräldrar, både mammor och pappor, med bibehållen lön.
Kan hålla med, men hur ska det finansieras? Hur många företag har råd med det?
3. En ”fallskärm” vid separationer som går ut på att den av föräldrarna med störst
ekonomiska tillgångar delar med sig av dessa till den andre tills barnen är myndiga.
Håller inte med. Jag anser att alla ska ta ansvar för sin egen ekonomiska situation.
Vill inte mamman/pappan jobba, så hon/han ta det ansvaret själv.
Jag skulle inte vilja jobba heltid och dela med mig av min lön till en person som inte vill jobba.
Alla gör sitt yrkesval själv, och väljer du att inte studera, så kanske det inte finns några högavlönade jobb till dig.
Har man barnen växelvis kan man jobba mycket den veckan man inte har barnen, och mindre den andra veckan.
Vet ett flertal pappor/mammor som arbetar
så efter en separation. De tar ansvar för sin egen ekonomiska situation.
Självklart anser jag att man ska dela på kostnaderna för barnen.
4. Kraftiga löneförhöjningar inom kvinnodominerande yrken.
Håller med

5. Den kanske viktigaste utmaningen ändå – och den svåraste – är att försöka avmagnetisera könsrollerna och metodiskt banka in i de unga att ett ojämställt äktenskap ofta leder till en orättvis och bitter skilsmässa.
Om inte detta hjälper kan det kanske vara dags att bänka sig i terapisoffan.

Hur gör vi det om barnen som växer upp idag får det inbankat under hela uppväxten att pappor inte är viktiga för barnen?

Par som inte kan lösa sina konflikter ska av soc bokas in på ett antal besök hos familjerådgivningen, innan de sätter sig hos Familjerätten.
På så sätt kanske vi kan stoppa pajkastningen och att båda föräldrarna känner att de står på samma grund när de kommer till Familjerätten.


http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/politik/article6119429.ab

Äntligen händer det saker!


Läste medborgarperspektivs inlägg om artikeln i Östgöta Correspondentens helgbilaga PAUS.

Helt underbart att det börjar sprida sig att pappor tvingas bort från sina barn av mammor och sociala myndigheter.
Helt normala pappor som vill vara involverade i sina barns liv även efter en separation.

Jag blir glad när någon vågar skriva om detta tabubelagda ämne.
Jag tycker att det är helt suveränt, och hoppas att folk börjar förstå att det är något som kan hända alla män efter en separation.
Att de kanske slutar tänka: Det händer inte mig!

http://www.corren.se/img/2009/11/10/5029923.pdf
http://www.corren.se/asikter/ledare/?articleId=5032561

Nu kommer det antagligen en motattack från de feministiska organisationerna snart.

Undrar vad de ska dra till med nu för att lura i vanligt folk att alla män är farliga, pedofiler, satanister mm??
Något kommer, det kan vi vara lugna över.

Nu sitter de och gnuggar sina såkallade geniknölar för att komma på något som får oss att förfäras över dessa hemska män.
Dessa män som måste hållas borta från sina barn med alla medel.
Otillåtna som tillåtna, men mest otillåtna enligt min mening.