Inte utan mina söner, heter Ingrid Carlqvists nya bok.

Boken handlar om George Pesors kamp om sina barn efter separationen från deras mamma.
Även om hur de hade det innan och vad som föranledde separationen.

Kampen om att återfinna barnen när de inte var med på planet tillbaks hem till Australien, efter en månads vistelse hos sin mamma.

Hon helt enkelt kidnappade sönerna, lät dem inte åka hem, inte ha någon kontakt med sin pappa, vänner, skola mm på flera månaders tid.
George gjorde många resor fram och tillbaks mellan Sverige och Australien i sin kamp för att hitta sina söner.

Han fick inte speciellt mycket hjälp av myndigheterna här i Sverige.
Polisen ansåg tydligen att det var jobbigt att åka ner och knacka på hos morföräldrarna, för att se om barnen var där.

Jag har läst den och tycker att så många som möjligt ska göra det.

För att den är bra och välskriven förstås, men också för att förstå att det finns kvinnojourer mm som hjälper mammor att gömma barnen från papporna.

Samtidigt kanske den ger lite tröst till de pappor som fortfarande kämpar för att träffa sina barn. Att en pappa kan få enskild vårdnad här i Sverige, men med risk för kidnappning av barnen förstås.

Att kanske som utomstående förstå hur det är att vara barn i en sådan situation, då man blir tvingad att avstå från kontakter med den andra föräldern, skola, kompisar mm.

Att inte få springa fritt ute och leka, utan hålla sig gömd på olika ställen och inte få vara barn.



Läs den : )

Vindarna kanske vänder.
Väldigt sakta men ändå.

I dagarna har jag fått ett glatt besked från en bekant.

En pappa fick enskild vårdnad.

Båda föräldrarna ansågs som lämpliga, men mamman ansågs inte vilja samarbeta på samma sätt som pappan.
Pappan visade på alla sätt att han ville att samarbetet skulle fungera.
Han visade också att han var den förälder som kunde gynna en god kontakt mellan barnet och mamman om han fick enskild vårdnad.

Mamman var tydlig i att hon ansåg att barnet inte skulle ha kontakt med pappan utöver umgängestiden om hon fick enskild vårdnad.

Jag är överlycklig för den pappan och hans barn.
Nu får båda föräldrarna chans att bygga upp en bra kontakt med barnet.

Vilket i slutändan gör att barnet växer upp till en lugn och trygg vuxen med normala värderingar.

Nu hoppas jag bara att Rania och Joakim får samma chans att bygga upp en bra relation till varandra innan det är försent.
Detta gäller självklart även alla andra föräldrar och barn som hindras att träffas.

Barn behöver båda sina föräldrar!

Använd inte parollen för "Barnets bästa" om ni inte menar det.

Folkbokföring av barn

Har nyligen fått veta att du som förälder inte kan överklaga ett beslut angående ändrad folkbokföringadress, på ditt barn om inte den andra vårdnadshavaren också skriver under överklagan.
Hur går det ihop?

Låt oss säga att en vårdnadshavare skickar in en ändring angående folkbokföring utan den andra vårdnadshavarens underskrift.

Skatteverket skickar ut ett brev till den vårdnadshavaren med frågan om han/hon går med på att skriva barnen på den nya adressen.

Kryssar han/hon i nej, så borde anmälan om folkbokföringen avslutas där om man ska följa folkbokföringslagen.

Skatteverket påbörjar trots ett nej från den andra vårdnadshavaren en utredning.

Kommer skatteverket sedan fram till att barnen ska folkbokföras hos den vårdnadshavaren som ansökte om ändrad adress, så kanske den andra vårdnadshavaren vill överklaga beslutet.

Han/hon får information om hur han ska göra mm.

Det är nu det som gör mig riktigt förbannad kommer.
För att få överklaga beslutet, måste båda vårdnadshavarna skriva under överklagan.

Länsrätten tar inte upp överklagan överhuvudtaget, om inte båda skriver under...
Vem tror att en mamma/pappa som skickat in en ansökan om ändring om folkbokföring och fått barnen skrivna hos sig, skulle skriva under den?

Varför tar då skatteverket upp en anmälan om folkbokföring utan båda vårdnadshavarnas underskrift?
När de kräver bådas underskrift på en överklagan i samma ärende?

Jag blev hänvisad till folkbokföringslagen och paragraf 30 av Länsrätten i Stockholm. Folkbokföringslag (1991:481) 30 §
För barn under 18 år skall anmälan enligt 25, 26 eller 27 § göras av barnets vårdnadshavare. Barn som har fyllt 16 år har dock rätt att själv göra sådan anmälan.

Jag tolkar det som att skatteverket gör fel när de tar upp en anmälan och påbörjar en utredning om folkbokföring när det endast finns den ena vårdnadshavarens underskrift.

Det står ingenstans i folkbokföringslagen att du måste ha båda föräldrarnas underskrift på en överklagan angående beslut som skatteverket tagit.
Alltså ser jag det också som ett felaktigt beslut att inte ta upp överklagan om ändrad folkbokföring av barn.

Att överklaga ett beslut som kan anses felaktigt måste väl vara alla människors enskilda rätt.

Skulle någon människa i det här landet gå med på att tvingas fråga en förövare om ett godkännande innan överklagan skickas in?

Du blir misshandlad och förövaren går fri.
Du kan inte överklaga om inte han/hon skriver under och godkänner överklagan.

Skulle ni gå med på det?
Inte jag i alla fall!

Nu ska de tillsätta en utredning angående lagen.
Tyvärr tar det oftast lång tid för sådana utredningar.

Vi får skicka in klagomål på lagen så kanske det går fortare : )